mammatillF

När man bara går runt som en zombie.

När det känns som att man bara gett upp

på att försöka tycka om livet som det ser

ut nu. När man bara vill bort från allt.

 

Såna dagar är jag inne i nu.

Jag är bara ledsen och allt är bara skit.

Jag gör det jag måste för F.

Sondmatar, försöker hinna ge några smak-

portioner även fast jag vet att han inte vill ha,

byter blöjor, tvättar och skurar rent, leker med

honom när jag orkar, ger mediciner, badar

honom.

Allt detta utan att ha en gnutta energi i

kroppen.

 

Jag kan inte räkna alla gånger som det

känns att benen kommer ge vika, som att

jag kommer falla ihop och inte orka resa

mig upp igen. Som att jag kommer falla

ner i ännu en depression och inte klara mig

ur den.

 

Jag vill så gärna tycka att det är okej att

det är såhär livet ser ut nu, men jag kan

bara inte. Kan inte acceptera att det blev

såhär.

Och jag är så rastlös jämt. Över att inte ha

nånting annat att göra än det här.

Dag ut och dag in.

Det känns som att jag har förlorat mig 

själv helt och hållet. Känner inte igen

mig själv. Det här är inte jag.

 

Om bara F kunde äta själv.

Hur mycket enklare allt skulle vara då.