mammatillF

Jag förstår att föräldrar vill "visa upp"

sina barn, det är inte så jag menar med

detta inlägg.

Det är mest kanske en förklaring på varför

vi inte alltid orkar uppmärksamma era friska,

glada barn. Det gör ibland för ont.

 

Vi vet inte ens hur det är att vara vanliga

föräldrar, F är vårt första barn.

Och sen 6 månaders ålder har han varit

under denna tuffa behandling som pågår.

Han lärde sig aldrig krypa, för det var precis

när han började rulla över på mage att han

fick sin diagnos. Och sen orkade han inte

ligga på mage mer, och vill fortfarande inte.

Så när era barn kryper framåt så är det lite

svårt att glädjas åt er, då jag bara tänker

på att F är lite "on hold" i utvecklingen.

 

Din ettåring kan nästan gå/går.

Min ettåring ligger för tillfället i en

sjukhussäng för att han inte slutar kräkas.

Din ettåring utforskar en massa ny mat.

Min ettåring slutade äta för två månader

sen och måste matas genom en slang.

Vi blir överlyckliga när han ibland vill

äta några skedar pure.

 

Så jag hoppas att ni förstår varför,

om vi verkar lite frånvarande.

Vi lever i en helt annan värld..

Där barn slutar gå för att det gör för ont.

Där barn slutar äta för att kroppen inte

vill mer.

Cancerhelvetet.