mammatillF

 

DET går ju rätt bra för F nu. *taiträ*

Och när vi tänker tillbaka på hur

tufft det första året var- så borde vi

ju egentligen vara superglada över

hur bra det är nu.

Särskilt när vi ser andra familjer som

kämpar dagligen på sjukhuset.

 

Men det är nog just det som gör att

vi inte vågar vara positiva.

För det första får vi dåligt samvete

för andra familjer, och för det andra

så har vi inga garantier för att vi

inte kommer hamna där själva.

 

Återfall kan vara framför oss.

 

Det är så tufft att se andra familjer

som knappt hinner lämna sjuk-

huset innan dom får åka tillbaka.

Vi skulle önska att vi kunde hjälpa

på något sätt.. Men vi kan inte ens

säga att det kommer bli bättre

länger fram. För det vet vi inte.

Vi vet inte ens om vi kommer

kunna vara hemma själva länge

till. Ingen vet hur det här kommer

att gå. 

 

 

Ingen vet någonting när det gäller

cancer. Det bara blir.

Och hela resan sitter man och håller

andan och ber till gud om att ens

barn kommer att klara sig.