mammatillF

 

 

Det är så overkligt att vi snart har varit på sjukhuset i två veckor.
Men samtidigt så känns varje dag lika lång som en hel vecka, särskilt

när bebisen har en dålig dag. De flesta dagarna brukar gå så här;

 

F brukar vakna upp lika glad som innan behandlingen började, då känns det som 

att sjukdomen inte finns där. Även fast man ser den tunna plastslangen som går in genom

näsan, ner i halsen och vidare ner till magsäcken. En sond kallas det, tydligen.

Sen gapar han efter flaskan och äter lika bra som alltid.

Han skrattar och pratar på som vanligt, precis som att han inte bryr sig om när vi ger honom

medicin i sonden. Det är dock jätteroligt att dra i slangen då, busungen.

 

Efter det klär man av honom och byter blöja. Även då tänker man inte på att han är sjuk,

man har liksom blivit van vid den där konstiga grejen dom har opererat in under huden på

bröstet. Venport kallas det. Där hänger det också ut en slang, (som är sjukt störande när man 

bär honom och leker med honom!), den är till för att ge cellmedicinerna och morfinet.

Men en sak tror jag aldrig att jag kommer vänja mig vid, och det är att jag måste använda handskar

vid blöjbytet. Detta måste vi göra i ett dygn efter att han har fått cytostatika (cellmedicin).

Det känns så sjukt fel bara.

 

Utöver dagen, från 14-15tiden, då är det inte lika roligt längre.

Han gnäller utan stopp och så fort vi lägger ner honom nånstans går det över till skrik och gråt.

Mat vill han inte ha och blöjbyte är inte kul alls längre (vi brukar busa med honom då).

Eftersom han är så liten så är det nästan omöjligt att veta varför han skriker, han kan ju inte

berätta om- eller vart han har ont eller om det bara är humörsvängningar (en annan biverkning

av cytostatikan). Detta är fruktansvärt för en förälder.

Vi vet inte vad det är eller hur vi kan hjälpa honom. Ibland lugnar han sig om vi går med honom

i vagnen, men oftast får vi kalla på en sköterska som kommer med morfin.

 

Eftersom han får mediciner flera gånger om dygnet så händer det ofta att han vaknar på

nätterna när någon kommer in i rummet och börjar greja med honom.

Ibland räcker det att ge honom nappen, men oftast inte. Och efter nån timme får man kalla

på sköterskan med smärtlindring igen.

 

Så här går de flesta dagarna.

Men plötsligt kommer en dag där han mår bra hela dagen, och vår lilla älskling är sig själv igen.

Då vet vi att det kommer en tid när allt detta är bakom oss, när F har spöat cancern.