mammatillF

 

I dessa juletider har jag tänkt mycket på

hur det var förra året. 

Jag kommer ihåg att du hade kortison,

ganska hög dos, och du var inte särskilt

lättroad. Tvärt emot.

Men ändå var du ganska lugn och ditt

vanliga charmiga jag just i juldagarna.

Fast det var in för behandling både på

juldagen och nyårsdagen.

 

Det har fått mig att tänka på just hur

mycket obehag och smärta du har

varit med om, och du upphör aldrig

att förvåna mig.

 

Du äter inget, men du är så full av

liv och styrka.

Du har främmande människor som

kommer och pillar på cvk-slangen

morgon och kväll, dom står så nära,

men du blir bara ännu mer charmig

och pratglad.

Du måste åka till sjukhuset varje

vecka, men du blir aldrig rädd när

du inser vart vi är.

Du får inte vara så mycket med andra

barn, men du verkar aldrig tröttna

på mamma och pappa.

 

Fast det river i mammahjärtat när

vi går förbi en dagisgrupp och du blir

så nyfiken och vill så gärna följa med

dom.

Men mamma vågar inte än.

Snart älskling ❤️