"DIN SON VERKAR VARA EN STARK KILLE"
IDAG träffade jag en av mina nya
grannar, en pappa med två småbarn.
Morfar hade varit ute på gården
med F ett tag innan jag kom ut.
Så grannen och jag hejar och hälsar
medan hans barn blir superkära
i Tila och klappar henne.
Efter att vi har pratat lite om barn
och hundar så säger han:
"Din son verkar vara en stark kille".
Precis då håller F på och gör sina
lite smått pinsamma titta-vad-stark-
jag-är-ljud, som låter som konstiga
stönljud haha.
Så jag trodde naturligtvis att grannen
syftade på det och bara skrattade
lite och sa jajamen!
Men efteråt när jag reflekterade
över samtalet, så gick det liksom
upp ett ljus för mig;
Min pappa hade ju såklart berättat
att F har leukemi.
Jag tänker inte på det i första hand,
för mig är F som vilken annan
tvååring som helst.
Jag ser inte sonden förutom när
den behöver tejpas.
Jag ser inte något ovanligt när jag
ser på mitt barns ansikte.
Jag drömmer mig bara bort i dom
vackraste ögon jag nånsin sett.
Och då finns inget annat.
Ingen cancer, ingen sorg, ingen
hjälplöshet.
Man ser inget "fel" på sin allra
käraste skatt.