MÖRKARE TIDER

TID för en update.
 
Vi har haft tuffa veckor nu och livet är
inte lätt, på flera olika sätt.
Dels för att familjen har förlorat en viktig 
person och dels för att ingenting verkar
funka just nu.
 
F går fortfarande inte efter benbrottet.
Han är dock mer uppe och försöker gå/
stödja på det, men han vill helst bara bli
buren och det är nu snart 4 veckor
sedan vi tog bort gipset!
 
I samband med benbrottet förlorade
han aptiten, säkert pga att han blev
deppig av att bara sitta still hela tiden.
Så vi är verkligen tillbaka där det började
gå bättre med maten, alltså att han
smakar lite men sväljer typ inget.
Han kunde äta hur mycket glass och
odt som helst innan benbrottet, men
nu vill han bara smaka en liten bit ost
ibland och äter ingen glass alls..
 
Jag mår inte bra heller.
Det känns som att jag tvingats ta ett jobb
som jag inte trivs med bara för att jag
inte får nog stöd från Försäkringskassan.
Jag fick inte tiden att varva ner och
försöka tänka igenom vad jag vill göra
med mitt liv. 
Nu står jag fast och vet inte vad jag ska
göra. Jag mår inte bra av det jobbet jag
har nu, men jag kan inte sluta.
Då klarar jag mig inte.
 
Allt detta ger mig sådan ångest så jag
känner mig som världens sämsta
mamma. 
För jag är så trött jämt och orkar liksom
inte med allt som måste göras.
Träna på att äta, träna på att gå, kolla
upp dagmammor i området, sondmata,
ha kontroll på hur mycket sondnäring
och medicinuttag som finns kvar på
recept, komma ihåg alla tider för olika
besök på sjukhuset etc etc.
 
Det finns bara en anledning till att jag
inte har gått in i väggen- och det är F.
Han är ljuset i mitt liv, allt annat runtom
är bara mörker.
 
Vad skulle jag gjort utan dig?
 
 
BARNCANCER | |
#1 - - Anonym:

Åh kämpa på!
Det är så jobbigt och energikrävande att hela tiden ha en strategi för att få vanliga saker gjorda. Dina nära och kära måste förstå att det är så jobbigt att sondmata, hantera ett barn utan matlust och ALLT annat som har med cancerhelvetet att göra. Det är tusen gånger värre än vad andra tror och förstår, och det skriver jag till era nära och kära./Anna

Svar: Tack så mycket för dina fina ord, och inte minstdin förståelse!
Det är verkligen frustrerande att de runt oss aldrig
riktigt kommer förstå hur detta livet är.
Även fast vi är så tacksamma för den hjälp vi får, så är vi ensamma
om att bära ansvaret för hans välmående- vi kan aldrig förlita
oss helt och hållet på någon annan. Samtidigt bär man sorgen
över att ens barn blivit sjukt och ovissheten om framtiden.
Det blir för mycket ibland..

Tack för att du skrev.
Kram
mammatillf.blogg.se

Upp